D:r Hardie från Chicago, Ill.

av Harald Wägner (Cobra)

English translation

Cover
Lögn och förbannad dikt

Vi sutto ett litet sällskap på verandan mot sjön och betraktade landskapet. Det var afton. Framför oss låg Mälaren, blank och overksam, och det kluckade blott någon gång när en vilsekommen svallvåg från en motorbåt slog mot stranden. Ett stycke bort avklipptes utsikten av barrskogens toppar, som drogo en nyckfull sick-sack-linje. Över detta låg rötmånadskvällens rödgula dis. Vi hade suttit där sedan middagen och sedan vi kalfatrat allt möjligt, från Roosevelt till Olympiska spelen och våra grannars privata liv, hade samtalet avstannat. Vår värd, den havajiske generalkonsuln såg ut som om han letade i sitt medvetande efter ett samtalsämne. Jag, som aldrig kan vara overksam, drog upp min klocka, medan husets son, kandidaten, nybliven student och läkare in spe, långsamt tände sin tjugonde cigarrett, i det han försökte göra efter de oefterhärmliga gester som utmärkte den fjärde i sällskapet, doktor Francis Hardie.

Doktor Hardie var också en ganska märklig man. Som tioåring hade han i sällskap med sin far, en ruinerad lantman från Småland, rest till Amerika. Den osnutna och linhåriga bondpojken, som då krossade Atlanten, sjösjukoch eländig där han låg instuvad i ett bås av emigrantångaren, hette Frans Hansson. Det tycktes ligga minst femtio inkarnationer mellan denne Frans Hansson och den nu 40-årige doktor Francis Hardie, praktiserande läkare i Chicago, som satt där trygg och lugn med den oefterhärmliga air över sig som man endast får då man upplevat och övervunnit oräkneliga äventyr och då livet knappt har flera förvecklingar att bjuda på. Man kunde icke undgå att beundra denna djärva och fasta blick, denna min av säkerhet, som man icke fick lust att motsäga. Jag läste i hans ansikte en brokig levnadshistoria och kände ett ögonblick en sugande längtan ut till vidderna, ut att få fresta slumpen, ödet, äventyret. Jag förstod i detta ögonblick väl varför inga skräckmålningar om de dåliga tiderna i Amerika sätta damm för strömmen av äventyrslystna som rinner västerut.

Något dylikt tänkte jag, medan vi alla tego. Vår värd sade nu:

— Behaga herrarna tillåta att jag låter servera er en grogg?

Vi beviljade efter en stunds betänkande denna anhållan. Doktor Hardie drack efter amerikansk sed sin visky torr, vilket även kandidaten fann vara det lämpligaste. Nu seglade månen lik en avklippt tumnagel upp på himlen och det var ganska poetiskt, om det också onekligen kunde ha varit poetiskare. I känslan av att groggen och stämningen icke kunde fylla ut denna rötmånadsafton sade jag till doktor Hardie:

— Var snäll att tala om en historia.

— Ni tror inte på vad jag berättar!

— Det kan du väl inte begära. Charmen över en historia består väsentligen däri att den är uppdiktad.

Kanske. Men dess värre kan jag icke berätta några lögnaktiga historier. Jag tänker alltid på Georg Washington och päronträdet.

— Nå, så berätta en sannfärdig historia, då.

— Well. Men ni måste lova att inte avbryta min berättelse med några skeptiska inkast.

Vi lovade alla, fast beslutna att bryta detta löfte om det skulle visa sig nödvändigt.

Doktor Hardie stoppade omsorgsfullt sin pipa, tände den och sade:

— Gentlemän, någon historia tänker jag egentligen inte berätta, då jag har upplevat alltför märkliga saker för att vilja utsätta mig för en skepsis. Men jag skulle ju kunna berätta några smådrag från min ungdom, innan jag blev en av Chicagos mest anlitade läkare. Jag hade just tagit min medicinska examen och etablerade mig i Nebraska. Jag ägde då femtio dollars. För de tjugo hyrde jag bostad, för tjugo annonserade jag, för en dollar satte jag upp en skylt och på de nio levde jag några dagar medan jag väntade på patienter. Men det kom inga. Jo, en hysterisk dam, som trodde att hon var sjuk. Hon hade emellertid en berghälsa som trotsade alla mina ansträngningar. Jag fick alltså snart svälta. En kort tid uppehöll jag mig genom fönsterputsning men då jag ju snart insåg att detta icke var något för mig, beslöt jag mig för att byta om vistelseort. Jag studerade Amerikas karta och fann att ingen stad i Förenta staterna passade mig riktigt väl. Jag beslöt att i Sydamerika grundlägga min förmögenhet och min lycka, innan jag definitivt fullbordade den i norden. Well - efter två månader var jag i huvudstaden Santa Teresita i Arrivante, en stad på vars politiska liv jag under en period skulle komma att utöva ett avgörande inflytande. Jag etablerade mig i Santa Teresita. Befolkningen där utgjorde omkring hundratusen människor. Av dessa var det omkring tusen som - jag vill inte säga arbetade, men som voro så pass överklassiga att de kunde låta andra arbeta åt sig. Resten tiggde av dem, men som de ingenting fingo, levde dc icke vidare flott. Av röveri kunde de icke leva, eftersom vid min vistelse där allt som var möjligt att stjäla redan var stulet. Åt postverket eller statsbanken anförtrodde ingen människa någonting av ett värde över fem pesetas. De enda tillfällen då det kom litet medel i rörelsen var då den politiska oppositionen genom mutor sökte störta den bestående ordningen eller värvade trupper för att starta ett inbördeskrig. Medborgarna voro hederliga män, som aldrig mottogo falska pengar i mutor. Emellertid var det ju inte så ofta som den bestående ordningen bestod mer än två månader. Allmänhetens behov av penningar framkallade i regel tidigare en revolution, och jag beklagar de arrivantesiska skolbarnen, som måste lära sig de många regenternas namn. I denna förträffliga stad etablerade jag mig alltså om läkare. Ni förstå nog, gentlemän, att arrivanteserna i allmänhet icke voro nog bildade att hysa någon aktning för vetenskapen. Ej heller hade mina kolleger på platsen gjort något för att utbreda aktning för läkaryrket. Deras konst inskränkte sig till enklare huskurer och amputeringar. Jag var rent ut sagt den enda som satt inne med några kunskaper i den modärna läkekonsten, speciellt kirurgien. Dock aktade jag mig väl att låta påskina att de lyckade kurer jag utförde berodde på min läkekonst, d. v. s. på så naturliga orsaker som den modärna antiseptiken, på riktiga diagnoser och skickligt utförda operationer. Detta skulle ha berövat mig allt förtroende. Tvärtom, jag lät dem alltid tro att kurens lyckliga utgång huvudsakligen berodde på att de tänt vaxljus till madonnan, på mängden av paternoster eller kraften av uttalade besvärjelser. När jag förband en sårad brukade jag läsa en bit ur katekesen, som jag kom i håg från min barndom och som började: Om hedningarna, som icke hava lagen ... Kunderna, som naturligtvis icke trodde att svenskan var ett mänskligt språk, tillskrevo sitt tillfrisknande dessa besvärjelser. Mina kolleger utspredo att jag stod i förbund med djävulen, vilket dock i ingen mån minskade min praktik. Tvärtom. Alltnog, jag redde mig gott, och mina förmodade relationer till den onde fingo äran av det som min vetenskapliga skicklighet uträttade.

På grund av de politiska oroligheterna hade jag tidtals, ja, jag kan säga nästan ständigt, gott om arbete. De vanligaste sjukdomarna voro sticksår och skottsår. Mitt rykte växte när jag utförde några kurer som se ganska märkvärdiga ut, men i själva verket äro ganska enkla. Så t. ex. räddade jag en ung dam åt äktenskapet och lyckan genom att ge henne en ny arm i stället för den som jag måste amputera på grund av blodförgiftning.

— Förlåt, bästa du! avbröt den havajiske generalkonsuln, men vem berövade du den arm som du gav åt den unga damen?

— Å, jag tog den från en femtonårig gosse, som samtidigt hade blivit dödad i duell. Jag passade noga in armen, sydde ihop ådrornas ändar, lade ett gipsförband och efter tre månader hade den unga damen sin arm påsatt, och den fungerade förträffligt, efter vad jag var i tillfälle att se ett år därefter vid en äktenskaplig träta inom familjen. Jag gav också borgmästaren en ny näsa i stället för den han förlorade vid ett stadsfullmäktigeval. Jag satte dit njurar, mjältar och så vidare, när tillfälle erbjöd sig. Allt detta var nu icke något märkvärdigt, det vet nog ni, min unge vän, som skall bli läkare. Men det gjorde självfallet ett djupt intryck på invånarna i Santa Teresita.

— Well, det skall kanske intressera er att veta att ledarna för de olika politiska partierna hette don Fernando och don Cesare. Någon meningsskiljaktighet utom i rent personliga frågor förelåg icke, såvitt jag kunde förstå. Emellertid ägde don Cesare en dotter som var mycket vacker och mycket förälskad i mig. Jag gjorde allt för att bespara den stackars flickan ett krossat hjärta. Ingenting hjälpte, hon var och förblev lika förälskad, och till slut måste jag förlova mig med henne för att inte riskera att bli dödad av den tappre don Cesare, som naturligtvis icke kunde smälta en sådan skymf som att någon försmådde hans dotters hand. Min förlovning med den vackra donna Mercedes gjorde naturligtvis don Fernando till min bittra fiende, ty även han ägde en underskön dotter som var förälskad i mig. Ja, det gick faktiskt så långt att min person slutligen hade blivit det förnämsta tvisteämnet mellan de politiska partierna i Arrivante. Deras ledare förde visserligen fäderneslandets väl på sina läppar, men det som huvudsakligen eldade dem i kampanjen var deras ömsesidiga hat. Hr generalkonsul, ni tvivlar väl inte, jag tyckte mig höra att ni ...

— För all del, sade generalkonsuln, jag tvivlar inte ett ögonblick. Var snäll och fortsätt er intressanta berättelse.

— WeIl, ni förstå, gentlemän, att det var en ganska prekär ställning för mig att stå i medelpunkten för de politiska striderna och det till och med som stridsäpple. Slumpen skulle dock foga det så att jag på ett finurligt sätt klarade mig ur klämman. Till en början miste jag naturligtvis alla kunder ur don Fernandos parti. En tid efteråt utbröt öppet krig. Don Cesare var då för tillfället president och hade varit det i fyra månader på grund av penningbrist hos oppositionen. Nu hade emellertid don Fernando lurat ett spanskt gruvbolag på en halv miljon pesetas, varför han beslöt att omedelbart ställa till med revolution. Ni kan förstå att jag med spänning avvaktade utgången av denna kamp, ty av den berodde ju med vilken av damerna jag skulle bli tvungen att gifta mig. Jag behandlades med all aktning, ehuru jag naturligtvis icke fick lämna staden. Under tiden opererade arméerna mot varandra utanför staden, utöste förbannelser över varandra och slogos emellanåt också när trupperna kommo i gräl om en flicka eller något annat stridsföremål. Slutligen kom det till ett ordentligt fältslag. Både don Cesare och don Fernando kämpade med den största tapperhet. Slutet blev att don Fernando bars svårt sårad därifrån, med en kula genom bröstet. Nåväl, den sårade fördes till mig, och icke utan vemod såg jag att striden nu var avgjord. Don Fernando kunde icke leva länge, efter ett par minuter avsomnade han i mina armar. 1 samma ögonblick stöttes min dörr häftigt upp och ännu en sårad bars in. Döm om min häpnad och förvirring, när jag ser att det var don Cesare. Don Cesare, men i vilket tillstånd! Huvudet var delvis krossat av ett väldigt slag av en bösskolv. Han levde ännu, men antagligen skulle det icke bli länge. En kort, men intensiv undersökning visade att stora hjärnan delvis var skadad och att don Cesare, om han skulle bli vid liv, i varje fall skulle förlora sina själsförmögenheter till en viss grad och vara dömd till ett liv i halvt andligt mörker. Vad kunde det väl vara värt att rädda den arme don Cesare åt en så futtig existens, som icke kunde bereda honom den allra minsta glädje? I det politiska livet skulle han aldrig mera kunna deltaga, och jag visste att han då icke skulle ha något att leva för. Men - det är ju i alla fall läkarens plikt att rädda ett människoliv så länge det är möjligt, och det hur eländigt svag den livsgnista än blir som man håller liv i. Jag lät lyfta upp don Cesare på operationsbordet för att plocka bort några benskärvor ur huvudet, tvätta såret och förbinda det. Då slog mig i detsamma en tanke som var så djärv och egendomlig att jag - jag blyges icke att erkänna det - nästan sjönk ned till golvet under dess överväldigande tyngd. Skall jag verkligen ta detta oerhörda på mitt ansvar? tänkte jag. Skall jag våga ta detta steg, som ännu ingen i vetenskapens annaler har vågat sig på? Skulle jag drista mig till att rucka på till och med de finaste och viktigaste organen i naturens urverk? Och vad skulle följden bli? Om operationen lyckades - och jag hade hopp om att den skulle lyckas - hurudant skulle resultatet då visa sig? Men bort med dessa fega och tveksamma tankar! I känslan av att jag tog ett steg av omätlig vikt, grep jag pincetterna och operationskniven.

— Skål! sade kandidaten.

— Skål, gentlemän. Ni undra naturligtvis vad det var jag ärnade företa mig. Ingenting mindre än att ersätta de skadade partierna på don Cesares hjärna med friska partier från den nyss så sorgligt omkomne don Fernandos.

— Hm, sade jag.

— Vad behagas! återtog berättaren. Det var detta som var min avsikt, och då jag beslöt att utföra denna enastående operation ville jag icke endast återskänka don Cesare hans själsförmögenheter eller snarare skänka honom nya, utan jag ville också öppna nya vidder för vetenskapens verksamhet. Alltnog: liksom jag tidigare många gånger till andra personer överfört friska organ i stället för deras egna, som blivit odugliga, så gjorde jag nu med don Cesare. Jag ersatte hos honom den skadade stora hjärnan och hjärnbarken med de friska delarna hos don Fernando. Jag lade naturligtvis ett utomordentligt starkt förband och vakade själv dag och natt över patienten.

Redan efter ett par veckor hade jag glädjen att iaktta att medvetandet återvände hos den sjuke. Förbättringen fortskred för var dag och efter ett halvår var den livsfarligt sjuke politikern alldeles frisk.

Märkvärdigt nog visade han sig i början inte särdeles vänlig mot mig, som dock var hans räddare. Jag förklarade detta så att det var de delar av don Fernandos karaktär som jag hade inympat på honom som voro orsaken till denna fientlighet. I själva verket funderade jag ofta, när jag satt vid patientens bädd under långa nätter, om det strängt taget var don Cesare eller don Fernando som låg framför mig. Och jag kände mig stundtals nästan rädd för vad jag hade utfört. Vad skulle resultatet bli och hurudan skulle den människa vara som en gång frisk och sund lämnade sjuklägret? Som ni vet, gentlemän, är vetenskapen icke på långt när klar med frågan om lokalisation i hjärnan av själsförmögenheter och karaktärsegenskaper. En viss arbetsfördelning äger ju onekligen rum - så kan man t. ex. på hundar, som äro argsinta, operera bort detta elaka karaktärsdrag genom att ta en del av hjärnan, nämligen främre delen av stora hjärnan. Men hur skulle det gå i detta fall? Skulle den forne don Cesares dumhet förenas med don Fernandos tjurskallighet och girighet? Tro mig, gentlemän, det var mera tur än skicklighet hos mig att detta försök utföll så väl. Jag hade räddat de båda antagonisternas goda egenskaper. Don Cesare och don Fernando voro så att säga sammanslagna till en person. Och vad bättre var, jag hade för en lång tid framåt förskonat Arrivante från de politiska stridernas förbannelser. Don Cesare kunde ju icke strida mot sig själv ... De politiska motsatserna inom Arrivante hade jag förenat inom en person. Skål, gentlemän!

Det blev en lång stunds paus, medan vi begrundade denna berättelse. Men ingen kom sig för att säga något. Vi voro överväldigade. Till slut sade kandidaten:

— Men vad blev det av don Cesares vackra dotter?

— Hon? Ja, hon hade gudskelov ändrat tycke! Don Cesare erbjöd mig att bli president i republiken och gifta mig med flickan, men jag avstod. Jag tog i stället en miljon pesetas i honorar och reste min väg. Arrivante gjorde ett statslån för att skaffa pengarna.


— Ur samlingen Lögn och förbannad dikt (1913)
Copyright © 1913 by Harald Wägner (Cobra) [d. 1925]

Home Page